Jag vill fly, nu när bitterheten tar sin plats,
bara bort till sagorna, drömmarnas värld eller till ett magiskt land
där jag kan skapa en egen bild som spegelbild,
en egen väg som slutar exakt där jag vill att vägen leder till,
en framtid, en samtid, en ensam tid
där bara det jag vill kommer få spela in
En låtsasvärld, och jag kan bjuda in en gäst
som är vem jag vill och jag kan bjuda in en vän
och ett sällskap till, och trots att jag vill vara ensamm
s vill jag ändå ha någon som jag kan vara ensam med
Där i vår egenhet, där vi kan skriva brev i sandlådan,
där vi kan tugga tallkoda och bygga barkbåtar.
Där vi kan ligga p en filt och leta bilder i molnen,
ligga och fnissa och titta på - när den andra ligger och sover.
I min värld kan vi skratta och le, och bara vara
och viska saker i varandras öron som man inte kan ta tillbaka
Vi kan samlas i ringar och dansa i timmar
för i dimman av drömmar kan ingen dansa fult
och det är ändå ganska kul så fort det är nån annans tur.
Och vi kan samla på liljor och vika kransar av viljor
som aldrig kan brytas itu - i dimman av drömmar
Jag kan vara fri, du kan vara fri. Vi kan vara fria
och låta lika vara lika när vi delar samma tankar
och speglas av varandra i varandras dagliga Allt
fast... fast i mitt magiska land... tragiskt men sant.
Jag lever nog hellre i drömmen p riktigt...
Än att bara drömma om att leva p riktigt..
Jag vill fly, nu när bitterheten tar sin plats,
bara bort till sagorna, drömmarnas värld eller till ett magiskt land
där jag kan skapa en egen bild som spegelbild,
en egen väg som slutar exakt där jag vill att vägen leder till,
en framtid, en samtid, en ensam tid
där bara det jag vill kommer få spela in
En låtsasvärld, och jag kan bjuda in en gäst
som är vem jag vill och jag kan bjuda in en vän
och ett sällskap till, och trots att jag vill vara ensamm
s vill jag ändå ha någon som jag kan vara ensam med
Där i vår egenhet, där vi kan skriva brev i sandlådan,
där vi kan tugga tallkoda och bygga barkbåtar.
Där vi kan ligga p en filt och leta bilder i molnen,
ligga och fnissa och titta på - när den andra ligger och sover.
I min värld kan vi skratta och le, och bara vara
och viska saker i varandras öron som man inte kan ta tillbaka
Vi kan samlas i ringar och dansa i timmar
för i dimman av drömmar kan ingen dansa fult
och det är ändå ganska kul så fort det är nån annans tur.
Och vi kan samla på liljor och vika kransar av viljor
som aldrig kan brytas itu - i dimman av drömmar
Jag kan vara fri, du kan vara fri. Vi kan vara fria
och låta lika vara lika när vi delar samma tankar
och speglas av varandra i varandras dagliga Allt
fast... fast i mitt magiska land... tragiskt men sant.
Jag lever nog hellre i drömmen på riktigt...
Än att bara drömma om att leva på riktigt..
Alla har vi ett behov av att bara vara och finna sig själv i nuet.
Jag tror dock att jag har ett allt för stort behov nu
Den senaste tiden har varit så nytt..
Jag har känt så mycket som jag inte är van att känna..
Jag har lovat att inte känna men vad händer nu när jag faktiskt gör det?
Hur tar man det då??
Jag är så trött på att alla dömer och påpekar brister och svagheter hos folk
Kan man inte bara få vara?
Vara den man är just nu
Inga domar inga löften som inte kan hållas inga hjärtan som går i kras för att man trodde att man kunde så mycket bättre.
Inget dåligt samvete för att man sårade den man inte ville såra.
Allt har en mening.
Eller är det bara ord?
Tomma ord utan någon betydelse eller mening?
En bekant sa en gång till mig.
-Du måste få henne att tro på lyckliga slut.
Hur ska jag kunna få någon att tro på det när jag inte tror på dem orden själv?
Jag vill så gärna tro att det finns lyckliga slut.
Så som i sagans värld där allt är perfekt och bara helt underbart.
Men detta är världen vi lever i.
Hårt och kallt.
Men det kan också vara underbart och mjukt.
En kort period i alla fall.
På nått sätt så blir det varma, mjuka, fluffiga världen till den hårdaste kallaste bittraste världen som gud någonsin har skådat.
Jag tror inte på himmel eller helvete
Jag tror att den världen vi lever i nu är det som kommer att bli efter våra kroppar har lämnat den.
Den blir så som vi gör den.
Kanske är det jag som gör mitt eget liv till ett helvete då och då.
Kanske för att jag inte släpper taget om saker man borde ibland.
För ibland är det ett rent helvete
Allt rasar.
Bit för bit så faller muren som jag sakta byggt upp till försvar
Jag vill så gärna bara släppa taget, släppa allt, och bara fly in i mig själv.
Men denna gången går det inte.
Det sitter fast.
Min fråga är bara.
När ska osynliga tårarna sluta rinna??
Jag har sprungit slut på konstiga och knäppa, till och med komplicerade teorier..
Så nu kan jag lika gärna ta tillbaka varenda ord, för jag har förberett mig på detta "breakdown"
Varje konfrontation jag gör för mig själv, det blir som en förolämpning till så mycket annat omkring mig..
Jag har hört mig själv säga att jag aldrig kommer kunna älska något så mycket någonsin..
Men nu har jag valt att göra allt för att slåss, för att slå bort det.. Det har aldrig känt så här innan?
Jag har nog aldrig försökt kämpa emot så mycket heller innan, för det kommer helt enkelt inte bli som det var..
Det som är så jobbigt är att vi alltid stod sida vid sida, jag släppte aldrig taget och du ville inte bli släppt..
Enligt alla, och nu mig själv så låter det så meningslöst, så löjligt på något sätt
Jag har haft mina stunder men allting fanns alltid inborrat i min själ, ben och hjärta.. och det fanns lixom alltid där.
Det var mitt liv, dom ljusaste stunderna i mitt liv..
Jag har gått och önskat så länge, att en dag så kommer det funka, då kommer det gå.. Att en dag ska jag få slippa drömma..
Jag hittade en gammal t-shirt, en t-shirt som jag använde en sista gång med dig.. det har legat i påse i ett skåp sedan den dagen.. Doften är helt borta..
Idag besökte jag den plats allting började.. Och en basketplan har aldrig kunnat se ut på det sättet..
Och ikväll har jag bestämt mig för att aldrig mer ifråga detta beslutet.. Det är väl för mitt eget bästa..
Jag har aldrig sett en basketplan så ödslig, men det som gör mig glad, det är att en vacker dag kommer det vara en stjärna.. Som en gång startade där..
Jag har väl blivit lite mer visare, lite mer starkare, lite mindre behövlig.. och för mig är detta löjligt...
Så nu är det släppt!
