Det finns inget jag och du.. Som kan ta mig ur, denna hagelskur.

Och när det regnar, vill jag bara fly. Kan inte längre dansa under mitt paraply.
Nu har det blivit såhär, man bara skriker och svär och allt har glidit isär.
Jag skriver det här, för den tiden som var, vi trodde att isen skulle bära.
Men det var då, och klockan tickar.. Man somnar stillsamt
Låtsas vilja komma, hinna fram till det vi kunde haft.
Alla stunderna och det underland som vi lämnat allt,
Känslan brast och nu när du är borta behöver jag änglavakt.

Det är meningen att man gråter sig till sömns för att sedan kunna le igen.
Vi badar I solnedgången, jag ser tillbaks & orden kommer.
Det höll inte längre, men vi kämpa ihop. nu låter man dagarna dö,
Jag saknar din röst, och allt vi haft, allt blev bortspolat av ett vattenfall.
Du vad som än händer, du glömmer väl inte bort våra galna sommarnätter.
Nu vill jag bara vara lite bättre, vindarna kommer jag svarar på direkten.
En liten tröst att jag ser dig ibland, att du vill ge mig din hand.
Jag vet att du finns hos mig, men du har även lämnat alla oss här.
Jag vill visa alla otroligt mycket kärlek, men det blir bara ett känslokall.

Fingrar I nacken, så avlägset nu när jag vinglar I natten.
Det slår mig ifall ingen är vacker är det då tomma kärleksbrev?
Eller brinnande papper?

Det var denna våren, och vi dyrkade solskenet.
Samma vår som fyllt mig med tomhet.
Man har sett botten alltför många gånger,
och allt jag vill är att du ska hålla om mig.
Men jag tänker vara trogen förevigt, leva livet ut.

Inga ord utan mening för, allt vi haft är lever kvar,
Och att du frågar hur jag mår i drömmar är en fin tröst.
Tusentals du och jag, men det kommer aldrig sluta vara vi.

Och jag kommer aldrig sluta vara jag.

Hör du jag håller andan, kan du ta mig dit igen?
Bara en gång till.
Och jag ville be dig stanna, kan du ta mig dit igen?
Bara en gång till.