Hur kan det vara så? Hur kan det bli så? Det var inte längesedan man var en liten skit unge, eller en förjävlig tonåring. Man har gått från något till något helt annat.. Idag, Nej en 50-Tummare visar mig knappast vad kärlek är.

Man vinner, man förlorar och man vinner igen. Tänk hur mycket man finner och vinner under sina år, men också så mycket sorg och ensamhet.. Det är jobbigt allt det där, de där skiftandet i livet..

.

Ena dagen har du ansvar, vem ska annars åka buss, vem ska annars handla, vem ska annars gå till jobbet? Eller vem ska stå först i kön till den nya bankomaten?

.

Nästa dag ligger man skrikandes på asfalten, hjälplös och hela världen rasar ihop, man är arg och hatar alla för att drömmar och planering är förstört..

.

Vad gör man, vad säger man, jag tänker på det ofta när jag åker spårvagn eller buss..

Hur många här har precis förlorat en mamma, en pappa, en dotter, en son, en syster eller bror eller en bästa vän? Vi lär oss leva med masker, man kan inte gråta offentligt, folk tror man är dum i huvudet..

Jag gråter ibland, speciellt på spårvagnar.. Det är något speciellt.. Men livet är så jävla jobbigt ibland.

Jag är verkligen glad för att jag har min mamma, och Kent, han är så mycket mer pappa än vad min riktiga pappa någonsin har varit.. Tack..