Alla har vi ett behov av att bara vara och finna sig själv i nuet.

Jag tror dock att jag har ett allt för stort behov nu

Den senaste tiden har varit så nytt..

Jag har känt så mycket som jag inte är van att känna..

Jag har lovat att inte känna men vad händer nu när jag faktiskt gör det?

Hur tar man det då??

Jag är så trött på att alla dömer och påpekar brister och svagheter hos folk

Kan man inte bara få vara?

Vara den man är just nu

Inga domar inga löften som inte kan hållas inga hjärtan som går i kras för att man trodde att man kunde så mycket bättre.

Inget dåligt samvete för att man sårade den man inte ville såra.

Allt har en mening.

Eller är det bara ord?

Tomma ord utan någon betydelse eller mening?

En bekant sa en gång till mig.

-Du måste få henne att tro på lyckliga slut.

Hur ska jag kunna få någon att tro på det när jag inte tror på dem orden själv?

Jag vill så gärna tro att det finns lyckliga slut.

Så som i sagans värld där allt är perfekt och bara helt underbart.

Men detta är världen vi lever i.

Hårt och kallt.

Men det kan också vara underbart och mjukt.

En kort period i alla fall.

På nått sätt så blir det varma, mjuka, fluffiga världen till den hårdaste kallaste bittraste världen som gud någonsin har skådat.

Jag tror inte på himmel eller helvete

Jag tror att den världen vi lever i nu är det som kommer att bli efter våra kroppar har lämnat den.

Den blir så som vi gör den.

Kanske är det jag som gör mitt eget liv till ett helvete då och då.

Kanske för att jag inte släpper taget om saker man borde ibland.

För ibland är det ett rent helvete

Allt rasar.

Bit för bit så faller muren som jag sakta byggt upp till försvar

Jag vill så gärna bara släppa taget, släppa allt, och bara fly in i mig själv.

Men denna gången går det inte.

Det sitter fast.

Min fråga är bara.

När ska  osynliga tårarna sluta rinna??