Hej hopp..

Asså jag har funderingar kring just detta, jag tycker det är så otroligt intressant..

Man hör på nyheterna och läser i tidningar varje dag, ser på dokumentärer om våra skattepengar, vart dom tar vägen..

Vissa av oss vanliga människor säger ju självklart jag vet vart dom går, till äldre, sjukhus, skolor, dagis osv..

Men faktum är att större delen av våra skattepengar går till att betala politikernas saker bara för att dom ska få unna sig så mycket som det bara går, tex en övernattningslägenhet i Sthlm, kostar den 11 tusen i månaden i hyra, då betalas hela det beloppet. Men grejen är att dessa övernattningslägenheter blir ju sällan detta, det slutar med att dom skriver sig där, att dom bor där 11 månader om året.. Flytta dit då och säg upp den andra lägenheten som bara står och dammar.. Dels för att det är bostadsbrist och dels för att ni Ska betala hyra precis som vi andra människor gör..

Man hör hela tiden om hur sjukhusen går back och inte kan ge folk vård för att dom redan stigit över sin budget som dom fått. Ge mer pengar till dom och mindre till människor som utnyttjar systemet..

Varför ska William petzäll få hyran betald för en lägenet när har inte har varit i sin egna lägenhet i Varberg sedan han blev vald in i riksdagen han får 56000 kr för att inte göra ett skit för att han slutade som SD:are han behöver inte ens infinna sig i riksdagen längre..

Människor som avgår, tex Mona Sahlin hon får fortfarande full lön fast hon tjänar pengar på annat håll, samma sak med Annika Billström hon har ett eget företag idag inom chefsrekrytering men ändå får hon full lön.. Varför? Dom borde ändra regler skära ner lite.. För om det är någon som behöver vårt avlånga lands skattepengar är det just sjukvård äldreomsorg, skola och dagis för där skär man bara ner hela tiden.. Jag fick inte den hjälp jag behövde, det fanns ju inte.. Jag hade inte bra betyg men då ska jag skulle mig själv istället för att folk avgår och får full lön i ett eller fler år samtidigt dom dom har egna företag eller något annat höjdarjobb.

Ja massa funderingar men man blir ju inte klok.. Men dom säger alltid så bra saker när det gäller till äldre, barn och sjukhus men varje gång man här eller ser nyheterna så känns det sol det bara gynnar dom, istället för att ha dessa artiklar på varsitt håll i tidningarna så sätt dom bredvid istället för det står bara om nerskärningar och ingen personal..

Riktigt tråkigt och detta är något som man kan sitta och filura på i är..


Jaja nog för mig hajhaj

Jag har försökt somna ett bra tag, kollade runt på amerikanska sidor på nätet för att jag skulle bli trött..

Chockad som jag blev när jag såg en amerikansk artikel.. Steve Jobs förlorade kampen.. Och mina tårar har runnit lite då och då dom senaste 100 minuterna..

En av mina största idoler har nu lämnat oss, vissa som läser detta kanske inte ens vet vem Steve Jobs är och då ska jag förklara detta.

Steve Jobs är grundaren/skaparen av Apple! Steve och en barndomsvän skapade Apple i sitt egna garage, där satt dom och jag tror inte Steve skulle veta att Apple idag skulle vara världens största och ledande företag..

Denna människa har skapat mirakel och riktiga under i tekniken värld, vem ska du kunna chocka med samtidigt vara så pedagogisk och lugn som han kan? Så mycket som han gett hela världen.. Han är ett historiskt geni i mina ögon och han har gjort världen och samhället bättre med det han gjort, på sitt sätt!

Han fick cancer redan 2003-2004 och har kämpat sedan dess, han har varit sjukskriven några gånger till och från men alltid varit Apples ledare, tills nu i augusti då han gick av helt och lämnade rampljuset men fanns med bakom kulisserna i bolaget.

Han förlorade kampen mot cancern för några timmar sedan (svensk tid) dagen efter Apple lanserade den nya iphone 4S och iOS5.

Världen har förlorat ett geni, en varm människa som visste hur man skapade under efter under.. Han kommer bli otroligt saknad, han är redan otroligt saknad..

En av mina största idoler, min idol Steve Jobs, gör nu under och skapa mirakel i himlen så som bara du gjort för världen här på jorden!

Världen, men nog främst teknikens värld sörjer dig otroligt mycket och 80 procent av världens befolkning vet inte ens om det än, imorgon när folk vaknar upp på morgonkvisten och läser vad som har hänt...

Vila i frid Steve Jobs, vila i frid..

Jag vill bli frisk frisk frisk... Men det ska tydligen vara jävligt svårt!!

Jag har iallafall fått min röst tillbaka men den svajar lite fram och tillbaka.
Så nu är det alltså infektionen som Inte försvunnit utan blivit värre, massa feber, kräks som en idiot.. Vätskefyllning i huvudet och en blödning.. Vilket kan ta ett väldigt bra tag innan det försvinner men alla som känner mig vet ju hur mitt tålamod är, saker ska vara klara innan dom ens påbörjats och jag hatar att vänta ut saker..

Så jag vill bli frisk nu så jag kan äta och slipper gå som Agda 93 dom få meter jag går dom få gångerna per dag Men men.. Suck it up!

Är sängliggande och hoppas på att det snart är över..

Be the bear - heart on a line.. Den låter går på repeat.. Om och om igen jag hörde låten i ung cancers nya video. Den första hette "det är okej att känna" den andra som denna låten var med i heter "det är okej att känna hopp"

Jag gillar dessa filmerna stark, dom förmedlar inte bara ord, utan också känsla och kärleken till livet.. Vilket fan inte är lätt när man är nere i skiten och allt bara känns hopplöst!

Som jag skrev låten går på repeat och jag försöker hitta mitt budskap i denna låt, vad det än kan vara.. Men jag kan redan nu skrika rakt ut att det är den vackraste låt som någonsin skapats..

Saker och ting är alltid tungt någon gång i livet, men man kommer upp, man lär sig att klättra upp och ramla ner om och om igen. Det gäller alla människor, precis alla.. Oavsett om det är en människa med cancer eller en människa som fått ett brustet hjärta..

Jag har nu kommit till min botten igen, och just nu vill ja inte ens klättra upp, jag vill skita i allt, bara lägga mig ner och titta upp på alla moln som flyger förbi och se vad man kan hitta där uppe.. Jag känner mig styrkelös, jag orkar inte någonting.. Har nog aldrig känt mig så klen, så liten.. Så rädd

För just nu, så orkar jag ingenting.. Jag tänker att det måste ju räcka någon gång? Visst jag skämtar alltid bort det och säger jag är sjuk så alla ni andra kan va friska.. Men min bägare rann över för längesen nu.. Men man kämpar ändå, man bygger upp ett jävlar anamma för att detta är "säkert sista gången" men just idag undrar jag faktiskt.. NÄR fan är sista gången?

Jag vet att jag är negativ nu, jag vet att jag har allt stöd i världens från mina närmaste och att så många i min närhet så många gånger sagt att nu är det sista gången, nästa år är du frisk.. Men istället har det blivit 4 operationer till nästkommande år.. Det tar inte slut!

Ibland undrar jag verkligen om jag gjort Gud så jävla illa eller vad fan ja har lyckats göra? Ingen aning. Något har jag ju tydligen gjort..

Så nu sitter jag här, jag blir inte bättre, jag blir sämre, jag orkar mindre och mindre.. Och allt jag vill är att kunna göra saker som alla kan, kunna gå ut och springa som andra.. Kunna göra saker jag slutade kunna göra redan som 17 åring..

Jaja vet inte jag mår dåligt idag, är arg och ledsen.. Jag är tomt helt enkelt!

Tavlan du fick, jag köpte två likadana, jag har en och du har en.. Det är samma bild, samma månsken, samma hav och samma människor.. Du och jag.

Kikar man på tavlan snabbt, så ser man det nog inte. Men tittar du på den, så hittar du en historia i den, en historia om äkta kärlek. Havet är något av det vackraste som finns på planeten, men också det hemskaste. Där är stormarna som värst, på havet behöver man respekt och tillit. Du är havet för mig.

Du är i mitt huvud, varje dag hittar jag nya saker.. Både minnen och att "detta ska jag och Izabela göra. Jag har tappat bort mig själv några gånger någonstans, men jag hittar mig själv varje gång tänkandes på ditt underbara ansikte och dina ögon.

Inte ens gud vet hur långt tid det ska ta, för mig att släppa bilderna på dig min prinsessa.

Du är den enda jag vill ha.

Jag vet inte varför jag är rädd, jag har aldrig varit det innan. Men varje liten känsla, varje litet ord, jag har föreställt mig allt, verkligen allt.

"Man vet inte om man aldrig ger det ett försök"

Jag vill utmana dig att jag ska bli din, din och bara din, jag kan lova att jag är värd det, att få hålla dig i mina armar som så många gånger innan.

Ge oss den chansen, ge mig den chansen.. Jag kommer bevisa att jag är den som kan gå dom milen, dom milen tills slutet börjar, och orkar du inte då, då bär jag dig.

Om jag har varit i ditt huvud, undra vilka ord du tänkt på, undra vilka bilder du valt att plocka fram och titta på. Du glömde bort och tappade dig själv, visste inte vart du skulle leta. Jag kan berätta för dig att du finns i mitt hjärta, jag håller dig varm, du är inte vilsen, du vet vart du finns och vem du är och jag håller dig varm sålänge.

Men det är lättare att inte veta, det är lättare att ha en mur att luta sig på.

Du repeterar mitt namn, som om jag är en främling, och jag kommer aldrig få känna hur det känns att ha dig tätt intill mitt hjärta i mina armar, och har du berättat vilken väg mitt hjärta valde? Vill du följa med? Det är mycket som snurrar i mig.

Jag vet att det inte är lätt att ge bort sitt hjärta, jag vet att det är ännu svårare att lämna ett kvar och gå, ingen är perfekt. Tro mig jag har fått lära mig det nu.

Jag vet att du har drömmar, jag vet också att inte många tror på dom.. Jag kan inte förstå hur det känns, men jag vill försöka och jag vill veta hur det är att ha drömmar.

Jag vill besanna dina, jag vill ge dig dina drömmar, hjälpa dig att nå dom.

Jag vet att när vi sågs sist, såg jag dig, inte ditt skal, inte din mur, inte den starka Izabela som måste vara stark jämt, jag såg min flickvän, min Izabela, hon som vågar drömma, som vågar satsa, som tror på ödet. Hon som inte låter något stoppa hennes vilja. Jag hoppas du såg i mitt ansikte, och att jag påminde dig om, att för mig.. Så är det inte över.

Jag kommer ihåg ett av breven du skickade om paradiset och stormar, kommer du ihåg det?

"Det finns inget som heter paradis, inte konstant i allafall. Det finns alltid stormar. De kommer, kraftfulla och förödande. De krossas och pulvriserar allt i sin väg. När de blåst förbi, ligger liket av det gamla paradiset kvar. Det går aldrig att vrida tillbaka klockan, gå ner i bunkern och skydda sig för att inte drabbas. Det går att undvika stormen helt, men då får man aldrig uppleva paradiset.

Men när man varit mitt i stormen, och det värsta är över. Måste man börja bygga upp paradiset igen. Man får så nya träd och blommor. Men molnen hänger kvar, mörka och tunga på himlen. När man gjort allt man kan för att bygga upp paradiset, först då kan molnen lätta och släppa igenom solen strålar. Först då kan paradiset få nytt liv och blomma ut med all sin glans och kärlek <3"

När jag fick detta brev grät jag som bara den och undrade vad jag skulle göra, om jag kunde lita på dig igen, om allting var värt det?

När jag läser brevet idag, flera månader efter, så gråter jag lika mycket.. För jag valde rätt då, och det är värt det, jag litar på dig!

Jag gjorde misstaget, ja du kommer ihåg sist den förödande stormen passerade förbi? Den gjorde så stora hål, och förstörde så mycket, att saker inte kunde läka som dom skulle, för vi pratade inte om det då, vi samarbetade inte när vi byggde upp allt igen, jag blev inåtvänd och bitter.. Jag har varit ute i stormigt väder sedan dess, jag har varit där ute i evigheter, och jag kunde inte hitta tillbaka till dig då. Men jag har hittat rätt nu, jag vill bygga upp vårat paradis tillsammans!

Men jag kan inte hjälpa att tänka tanken att, varför gav jag oss ett försök, varför gav jag dig en ny chans, när jag inte kan få det, när vi inte kan få det? Är det för att jag älskar dig så mycket mycket mer, är det för att jag är så jävla kär i dig, eller är det bara så att kärleken är blind?

Jag har byggt upp grunderna till vårar paradis, planterat alla träd och blommor, jag ser till och med himlen på kvällarna, du finns där. Du plockar blommor, pussar mig lätt på halsen, du tar min hand och och dansar lätt där på ängen, himlen är klarblå, och dina ögon glittrar, dom är så otroligt vackra. Vi ramlar och där ligger vi, mitt på ängen med världens gapskratt, där skapar vi livets vackraste toner, där spelar vi världens vackraste kärlekslåt. I vårt paradis, i mitt sagoland<3

Jag vill inte att du ska intala dig själv att mina vänner tycker illa om dig, visst det är lätt att göra så för att man ska må bättre själv. MEN det är inte så. Dom gillar dig otroligt mycket!! Så jag vill att du slutar intala dig själv skit om att dom tycker illa om dig, för du är den första som dom ser som "en av oss" Dom gillar dig otroligt mycket!

Izabela, min älskling, ta en titt på dig själv, du ger mig gåshud på hela kroppen. Jag kan inte fokusera på allt det viktiga i världen, pågrund av dig, och när du ler, jag kan inte andas, för det slutar att jag ligger och skrattar med dig. Utan att ens veta vad du log åt, eller vad skämtet handlade om.

Du är i mitt huvud, hela tiden.

Sista kyssen och sista kramen, det finns så mycket där. Det finns så mycket kvar, känner du det? Eller förtränger du det? Jag vill ge dig tiden, all den tiden du vill ha, och du vet att jag väntar här, här på min gata..

Här jamar jag med mitt liv, så att alla kan höra. För här satt jag och skrattade med henne jag vill leva med, här kysste jag henne jag vill leva med, här kände jag äkta kärlek och kärleken i mitt liv. Jag kommer alltid vara här och vänta.

Jag vet att allt denna kanske bara ses som massa ord, en stor bullrig text.

Men jag vill riva dina murar, som du så omsorgsfullt byggt upp i så många år.

Jag vill skydda dina drömmar, så du kan få somna tryggt.

Men jag vill inte att du drömmer om mig, när allt jag vill är att vara din verklighet.

Jag tror på ödet, att det fanns en mening med att vi träffades den där kvällen i Stockholm, att vi båda ville något så starkt, och drömde så många drömmar om oss.

Det är ingenting man bara släpper och går vidare från efter ja, egentligen ingen tid alls. För varför ska man drömma då? Om man bara ska släppa det sen? Det kanske inte är någon ide att klamra sig fast, men jag tror jag gör det för att du inte på riktigt säger vad känner, mer än att du inget hellre vill att det ska vara vi fast du inte kan, för du vet inte riktigt vem du är, eller vad du vill.

Jag klamrar mig kvar vid kärleken, vid ödet och min vilja och mitt hopp, för hade jag känt att det var helt hopplöst så kanske, du säger saker, men jag ser att det finns där, det är väl därför.. Ödet.

I morgon är det den 11, en väldigt jobbig dag för mig, jag sitter här och håller en ring som du skulle fått då, graverad med ord, som inte spelar någon roll längre.

Berätta en historia, en historia jag vill höra. Viska i mitt öra, några ord, om några månader sedan.

- Jag har en dröm, att vi en vacker dag.. En vacker dag så delar vi samma efternamn.

För idag är en bra dag.